The fastlane is the only way for me

Nu börjas det.

Folköl, men bara i början. Yvonne och skivan Getting out getting anywhere, som för övrigt är det finaste Eskilstuna skrapat fram i musikväg. By far. 

Jag sjunger 

It was supposed to be different but it's all the same. Now where is my love when I need her the most. 

Det stämmer ju?

Högt, och drar upp volymen så att våran kära stereo, som för övrigt är det sämsta att använda till musiklyssning, aldrig kommer önska att den ens tillverkats. 

Jag sjunger med känsla. Som Pavarotti. Tänk vilka poäng jag skulle kunna skrapa ihop i Singstar, eller nåt. 

Så fortsätter det. Framtill att klockan slår tio. Det är dags att gå och jag säger för mig själv:

Ten o'clock and i'm almost done.

Sen möter jag Johan, André, Björn och fler därtill. 

Resten är historia från och med imorgon.